Jag trivs väldigt bra i min lägenhet, kanske lite för bra då det nästan är jobbigt att behöva lämna den med jämna mellanrum. Men det är för att jag aldrig riktigt känt att jag har ett hem utan snarare att jag haft nånstans att bo tills jag hittar mitt riktiga hem, tankesättet har varit tragiskt men sant.
Det har blivit ännu viktigare sen jag blev sjuk att trivas då man är hemma mera, man skapar sin trygga borg från allt hemskt i världen på
nåt sätt...jag har fått anpassat hem pga min situation...det var jobbigt i början att känna att jag behövde ha dessa anpassningar även om det är sjukt tacksamt att man får den möjligheten.
Det var en känsla av att mitt hårda arbete inte räckte, att jag fallerade
vid mållinjen... men jag vet att det inte är så nu, jag har gjort allt jag kan och jag får lära mig leva med utgången av detta.
Nu försöker jag pussla ihop livet och göra det så positivt som möjligt.
Jag tror att allt som händer i livet är menat att hända och att man får den mängd skit i livet som man klarar av att hantera, varken mer eller mindre innan det vänder.
Nu är det dags att göra middag, tack till er som läser min blogg.
Avslutar med ett citat från Susan Gale som är spot on.
"Ibland inser man inte hur stark man är förrän man tvingas
konfrontera sin största svaghet"
Piece, love and light ✨️
Lägg till kommentar
Kommentarer